Energimakt - den nya kapprustningen?

Världshistorien innehåller många militära kapprustningar. Den senaste var det Kalla Kriget som symboliserade tiden efter andra världskriget, kampen mellan öst och väst om herraväldet. Den kapprustningen tog slut i samband med Sovjetstatens kollaps och rivningen av Berlinmuren för 20 år sedan. Den militära kapprustningen har därefter gått ned på sparlåga, men håller på att ersättas av kampen om energiherraväldet?

Det moderna samhället är oerhört känsligt för störningar i energitillförseln, vi har stormarna Gudrun och Per i färskt minne Men det är inte enbart energibäraren el som kan störa samhället, även minskade leveranser av gas, kol och olja får stora konsekvenser. Även om vi inte har 1970-talets oljekriser i lika färskt minne kan många fortfarande minnas de problem minskade oljeleveranser och chockhöjda priser förde med sig. Skulle samma sak inträffa idag skulle konsekvenserna bli än värre

De länder som sitter på stora energitillgångar har fått en politisk makt över de länder som är beroende av importerad energi. Ett tydligt tecken på detta är Ryssland, som sitter på stora energiresurser av gas och olja. Premiärminister Vladimir Putin har %uFB02era gånger demonstrerat sin makt, om inte Ryssland får det pris för gasleveranser man vill ha så börjar gaskranarna strypas, Ukraina och Västeuropa betalar då snällt.

I samband med 1970-talets oljekriser var Sverige i en motsvarande situation; Oljan var billig och vi använde den till mycket. Men kriserna pekade på vårt alltför stora importberoende av olja och i Sverige drog vi slutsatserna av det. En målmedveten satsning på inhemska energikällor drogs igång, och det gällde förnybar energi. Det var i den andan som SERO och Svensk Vattenkraftförening bildades 1980. En härlig tid för dem som ville satsa på produktion i förnybara energikällor och dra sitt strå till samhällsstacken!

För SERO gällde då som nu: ”främja användningen av energi från förnybara energikällor och främja ett effektivare utnyttjande av energi”. Detta tema är idag högsta mode och EU har gått i täten för att öka försörjningstryggheten genom sitt Energidirektiv beslutat 2009. Detta direktiv anger klara mål för andelen förnybar energi av den totala energianvändningen hos medlemsländerna till år 2020. Direktivet innehåller även energieffektivisering och mål för minskning av utsläppen av växthusgaser. EU har antagit det globalt mest ambitiösa målet och där kan Sverige genom att vara lite extra ambitiös få avsevärda exportinkomster.

Men många av världens länder kopplar ekonomisk tillväxt till ökad användning av energi, i synnerhet ekonomier som är i stark utveckling som Kina och Indien, och de vill inte öka sitt energiberoende till andra länder. Att de prioriterar ökad tillväxt före förnybar energi och växthuseffekten märktes inte minst vid klimatmötet i Köpenhamn i december förra året. Att koppla ökat välstånd till ökad energianvändning har varit ett klassiskt samband, men I-länderna har haft vissa framgångar med att minska denna koppling. Till exempel Sverige har sedan 1970 enbart marginellt ökat sin energianvändning medan BNP under samma period har ökat kraftigt. Men jordens befolkningsutveckling gör det allt svårare att hålla nere energianvändningen och alla länder vill öka sina inhemska energiresurser för att kunna bibehålla eller öka välfärden och samtidigt slippa beroendet av import. Att få sitta med Svarte Petter är inte önskvärt.
 

Men vilka energikällor söker man?

Tyvärr är det mest fossil energi och kärnkraft man satsar på. EU-länderna har emellertid ambitionen att utveckla inhemsk förnybar energi för att minska importberoendet och växthusutsläppen, något som faktiskt också gäller USA, även om amerikanernas energihunger är så stor att man också planerar en del kärnkraft.

De länder som satsar på förnybara energikällor kommer i längden att dra det längsta strået. Uran och fossilenergi är ändliga energikällor, man börjar redan nu skönja slutpunkten. Att inte utveckla förnybar energi kommer obevekligt att resultera i Svarte Petter

De nordiska länderna har utmärkta förutsättningar för förnybar energi och kan stödja andra EU-länder som är mindre lyckligt lottade. Risken för utövande av energimakt inom EU är liten eftersom vi har ett fungerande regelverk inom EU-gemenskapen.

Nu väntar vi på medlemsländernas handlingsplaner för att visa hur man ska nå sina mål till år 2020 för en ökad försörjningstrygghet inom unionen.  

 
      Christer Söderberg    Christer Söderberg
   Ordförande SERO

 

Fler gästskribenter hittar du här